Sverige och Tyskland är väl ändå varandra ganska lika, eller är det verkligen så? Här redogörs några subtila skillnader mellan länderna ur en jurists perspektiv.
Vi blir ofta ombedda att sätta upp dotterbolag för svenska företag och ibland även att köpa tyska företag. Med nästan inga undantag rekommenderar vi att inrätta aktiebolag, även när det gäller försäljningsobjekt som ofta använder sig av sådana bolag.
För att kunna uppnå sådana åtgärder krävs det en viss ”tysk nogrannhet” som ofta tas emot med förvåning och oförståelse hos svenskar. Formerna för en notariell certifiering av bolagisering och köp, behovet av att visa upp orginaldokument eller till och med en certfiering och övercertifiering (Aposille enligt Haagerkonventionen för enkla fullmakter) möts av oförståelse och rynkade pannor. Även vid senare försäljning av den här typen av aktier krävs återigen en blankett. Men kanske är det bara advokaternas fel att processen blir så komplicerad och dyr? Så är dock inte fallet. Precis som inom många andra områden är det de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Tyskland som blir tydliga i den här situationen. I och med att det svenska grundförtroendet för handlingsparterna är så pass högt, räcker det med att endast ha några få former. I Tyskland däremot där det råder en större misstro är det nödvändigt med en större mängd former att förhålla sig till. Det finns också en förutfattad mening hos svenskar att rättssystemet i Tyskland ska fungera likadant som i Sverige på grund av att länderna liknar varandra på andra sätt. Men det stämmer inte. Ett tyskt GmbH har inte aktier på samma sätt som ett motsvarande svenskt aktiebolag. Här är aktierna dokumenterade och osynligare snarare än ”förkroppsligade”. Vid överlåtelse av andelar i ett GmbH krävs det ett notarielltgodkännande, ett enkelt och informellt överlåtelseavtal räcker inte. Vi har vid flera tillfällen varit med om att aktierna i tyska dotterbolag (särskilt i Sverige) vid företagskonstruktioner av ett svenskt företag ”överlåtits” genom överlåtningsavtal som formellt inte är giltiga, vilket har lett till felaktiga skatte- och balansräkningar under flera år därefter. Detta kan ”åtgärdas” rent juridiskt men det kräver stor ansträngning. Här är det inte de tyska juristerna som ligger till skuld. Kanske är det de svenska kollegorna som bär ansvaret? Vem vet. Dessa kulturella missförstånd är något som utan förvåning uppstår och är svåra att lägga på en part.
Så nära men ändå så långt borta: Det händer ofta att svenska förhandlingsparter blir förolämpade av att den tyska parten vill förhandla om varenda klausul i avtalet. Frågor som ”Vad händer om...?” och ”Vem betalar för...om...händer?” är vanliga då man vill hantera och reglera allt in i minsta detalj. Varje eventuell katastrof ska diskuteras, oavsett hur osannolikt det är att det kommer att inträffa.
Här möts två världar: I Sverige skriver man först ett kontrakt och förhandlar i efterhand om det skulle uppstå komplikationer. Samarbetet präglas av tillit mellan parterna och man förlitar sig på att respektive sida använder sig av ”sunt förnuft”. I Tyskland däremot förhandlar man ofta in i det sista och ifrågasätter innehållet fram till att båda partena har kommit överens om alla punkter i avtalet. Man kan undra hur sådana förhandlingar kan leda till ett förtorende mellan avtalspartena. Om det skulle ske komplikationer efter att avtalet är undertecknat, enligt tysk form, kommer inga ytterligare föhandlingar att ske och man blir hänvisad till försiktighetsbestämmelserna i avtalet. Det här konceptet förstår man inte alltid i Sverige, eftersom processen fungerar märkbart annorlunda. I dessa fall sätts den svenska viljan att nå samförstånd på prov. Situationen försvåras ytterligare av att konflikterna inte löses i godo utan måse genomgå en så kallad ”vanlig domstol”. I Tyskland finns det en särskild domstol inom handels- och civilrätt som speciliserar sig på uphovsrätt, patenträtt, byggrätt osv. Detta kan verka udda för en svensk eftersom det inte finns en motsvarande domstol i Sverige. Det finns inget behov för detta eftersom man strävar efter samförstånd snarare än rättstvister.
I Sverige har man intrycket att tyskarna tycker om att argumentera, vilket de också gör. Eller gör de verkligen det? Kanske borde de snarare sträva efter svenskarnas pragmatiska inställnig och viljan för samförstånd. När det finns ett grundläggande samförtroende mellan partena löser sig allt annat på något sätt av sig själv. Men frågan kvarstår: Var finns aktierna i ett GmbH?
Dr. Klaus Werner
Rechtsanwalt, WERNER, LUGER & PARTNER